Om trädets osjälviska kärlek

På måndag kommer det ätas frukt i mängder; vindruvor, oliver, dadlar, fikon och granatäpplen. Det stundar för högtiden Tu Bishvat. En form av nyårsfirande för träden.

Tu Bishvat, som infaller varje år någon gång mellan mitten av januari till mitten av februari, är en högtid som ska påminna oss om trädens betydelse för mänskligheten. Att inte ta livet för givet. Det är runt denna tiden som träden börjar sin blomning här i regionen, vilket inger hopp om att den kalla, karga och mörkare tiden är över. Att nya, ljusare dagar ligger framför oss.

Förutom att äta specifika frukter under denna dagen, så planteras det nya träd överallt runtom i landet. Även på kibbutzen där vi bor kommer det planteras nya träd under den årliga ceremonin. Personliga favoritträd är mandel-, citrus- och olivträd. Mandelträdet, för sina vackra rosa blommor och för att jag älskar att äta mandel i alla dess former. Det är också det första trädet för året som blommar här, mellan februari och mars. Citrusträdet är en favorit för sin himmelska doft under blomningen, samt för alla de apelsiner, clementiner, citroner och pomelas jag gladeligen trycker i mig varje vinter . Olivträdet för att det ser så gammalt och klokt ut med sin knotiga stam, för alla de spännande olivsorter som finns och självklart för olivoljan som vi köper i femliters-dunkar.

Man kan säga att träd är något heligt och som högt respekteras inom den judiska tron. Trädplantering är en gammal tradition och med över 240 miljoner planterade träd (enligt the Jewish National Fund), sedan början av 1900-talet,  är Israel ett föregångsland när det kommer till nyplanterade träd per capita. 

En av de första barnböckerna jag lärde mig läsa på hebreiska för min yngsta son handlar om just ett träd. Ett äppelträd.

Boken följer ett äppelträd och en pojke, som kan kommunicera med varandra, genom livets olika faser. Under sin barndom tycker pojken om att leka med trädet; klättra upp för hennes stam, svinga sig från från gren till gren och äta hennes äpplen. Allt eftersom tiden går börjar han be trädet om hjälp. Under tonåren vill pojken ha pengar. Trädet erbjuder honom då att plocka och sälja hennes äpplen, vilket han gör. 

Efter att ha nått vuxen ålder, vill pojken ha ett hus. Trädet erbjuder honom då sina grenar för att han ska kunna bygga sig ett hus. Efter att ha nått medelåldern vill pojken, som trädet fortfarande kallar honom, ha en båt. Trädet tillåter honom då att såga ner stammen för att göra en båt. Kvar blir endast en stubbe. Varje skede avslutas med meningen “och trädet var glad.” I slutet av boken möter pojken (nu en gammal man) trädet igen. Trädet säger åt honom att hon tyvärr inte har något mer att ge honom. Men pojken vill nu bara ha “en lugn plats att sitta och vila på”, vilket stubben kan ge honom. 

Shel Silversteins, The Giving Tree, är en bok om osjälvisk kärlek jag aldrig kommer att glömma och som jag alltid tänker lite extra på varje år när vi planterar nya träd under Tu Bishvat.

Ha det bäst tills nästa gång!