Den där Elvis…

Det skrapar på dörren. Klockan är tio över fyra. Det är vår labrador Elvis som slutat jobba på för dagen. Som terapihund, på kibbutzens dagis. Efter dagens slut följer han favoritdagisfröken Miri, till hennes bil, innan han beger sig hemåt. 

Vi fick Elvis ett par månader efter vi flyttat till Israel. Då, en fem år gammal hund. Nu, åtta år senare, är han 13 år gammal. 91 år gammal i människoår. Inte så dåligt att som 91-åring fortfarande orka gå bort till dagis för att volontera flera dagar i veckan. 

Häromkvällen, runt åtta, ringde Miri; “Ville bara berätta för dig att Elvis är på väg hem nu. Han har inte följt med mig hem eller blivit inlåst av misstag på dagiset (vilket faktiskt har hänt en gång, när Elvis låg och sov i ett av rummen medan de trodde att han gått hem). Vi har haft föräldrarmöte här ikväll som han valde att stanna kvar på. Han satt vid min sida mötena igenom och hälsade föräldrarna välkomna.”

Hon rapporterade även om hur det går för Elvis om dagarna och hur barnen tar till sig honom på olika sätt. Under hösten är det framförallt två nya dagisflickor som blivit hjälpta av Elvis. En flicka med väldigt svår separationsångest. Vart hon än gick skulle hon hålla en av fröknarna i handen. Annars blev det storgråt. En dag under den dagliga promenaden gick det inte längre. Miri förklarade för flickan att det finns fler barn som faktiskt behöver fröknarnas hjälp men att Elvis gärna vill att hon går vid sidan av honom. Resten av rundan, utan att protestera, gick flickan och höll Elvis i hans halsband. Elvis anpassade takten efter flickan, eller kanske flickan efter Elvis. Detta blev den dagliga rutinen. Hon och han, längst bak i ledet under den dagliga promenaden. Viskandes hemligheter. 

Ytterligare en ny liten flicka har haft svåra bekymmer sedan hon började på dagiset i september, berättade Miri. Det är en flicka som börjat stamma, vilket verkar ha hämmat hennes talutveckling. Detta har i sin tur gjort att hon pratar mindre och mindre. Men häromdagen hände något som de båda fröknarna fascinerades utav.

De upptäckte flickan sittandes i ett hörn, där hon lekte och kelade med Elvis. Helt plötsligt blev de varse hennes privata samtal med hunden. Nästan helt utan att stamma. Fullständigt koncentrerad på Elvis, som satt lugnt vid sidan om och bara tittade på henne när hon pratade. Helt kravlöst. Utan följdfrågor. Där flickan helt fick bestämma takten, utan att någon väntade på att hon skulle bli färdig.

Tack vare Miri har jag fått lära mig en massa nytt om vår hund Elvis och fantastiskt vackra berättelser om samspelet mellan hund och människor. Tänk om fler barn och gamla, inom äldreomsorgen och på dagisplatser runtom, kunnat få njuta och utvecklas tillsammans med hundar som Elvis. Tänk om…