Mitt livs mörkaste månad

Den 21 oktober publicerade jag min bok Liv, på engelska, på Amazon. Boken som jag dedikerade till livet själv. En bok som handlar om just livet. Om att ta för sig av livet och att leva det till fullo. Endast fyra dagar senare kom allt att handla om allt annat än just livet! Mitt livs mörkaste månad.

På min äldste sons födelsedag, den 25e oktober, ringer min mobil precis när vi ska sätta oss för att inta födelsedagsmiddagen. Det är min systers äldsta dotter som ringer. Jag svarar med ett “varför ringer du inte direkt på hans mobil, då jag antar att du ringer för att gratta?” Svaret kom abrupt. “Tyvärr ringer jag inte för att gratta, jag är väldigt ledsen att jag är den som måste framföra tragiska nyheter.”

Orden som därefter kom, var för mig som om hon pratade på ett främmande språk jag tidigare aldrig hört. “Menar du att mormor gått bort? Varför ringer du för att berätta det och inte mamma? Nej, du menar inte att din mormor, min mamma har gått bort….det är helt omöjligt…det måste vara min 100-åriga mormor eller farmor du pratar om, inte min 71-åriga mamma som är frisk och fylld med liv! Du måste ha fått fel information. NEEEEEJ!!! Det får inte vara sant, det kan inte vara sant! Vad menar du med att hon har hittats på badrumsgolvet, att det var en hjärtinfarkt som tog hennes liv? Hennes hjärta var ju hur bra som helst, ingen har sagt något annat.”

Jag kommer enbart ihåg ljudet som kom ur min strupe, när insikten nådde hjärnan. Det var ett ljud som från ett skadat djur och inte från mig. Från den dagen kommer ingenting någonsin bli detsamma igen.

Talet till mamma

Jag kunde fortfarande inte fatta att det var sant, när jag och mina två systrar stod och läste upp brevet till mamma under hennes begravningsceremoni den 19e november…

Mamma!

Vem kunde någonsin tro att vi ett halvår efter att vi firat din egen mammas 100-års dag skulle behöva stå här och ta farväl av dig. Du som skulle leva i minst 20 år till för att sen dö på studs innan du skulle behöva bli omhändertagen av andra. Det var du noga med att säga – “lova att ni tar mig till Schweiz den dagen jag inte är vid mina sinnes fulla bruk längre”…Du var överhuvudtaget inte sentimental när du pratade om döden och hur du helst skulle vilja få sluta ditt liv när tiden var inne. Snabbt överstökat!

Att du fick begravningen som du ville ha den, ett enkelt men varmt möte mellan din familj och dina vänner, kan vi lova dig! Dock 20 år för tidigt och att vi inte kunde få plats i kapellet du efterfrågade. Du trodde nog själv också att du skulle hinna bli 90, med enbart ett fåtal personer kvar att komma på din begravning. Istället blev det ett 70-tal som anmälde sig till det, som egentligen skulle ha varit din 70-års fest, om det inte vore för Corona.

Typiskt dig att till och med skriva ner vilka kläder du skulle ha på dig i kistan, i det så kallade vita kuvertet. Och vad du ville ha med dig i kistan: bilder på barn och barnbarn samt en resebroschyr på de platser du ännu inte hunnit besöka. Du fick oss att stjäla en tegelsten till resebroschyr inne på resebyrån, då vi ger oss den på att du kommer fortsätta att planera kommande resor och äventyr även där du nu befinner dig.

Det känns verkligen som du har suttit med oss i din lägenhet hela den sista veckan, när vi har planerat din begravning; bilderna du skulle ha velat visa, maten du skulle ha velat bjuda på. Du skrev till och med ner att du ville att Elvis Presley och Elton John skulle sjunga för dig under ditt farväl. Vi har suttit flera dagar och gjort vårt absolut bästa, över många glas vin med mycket gråt och lite skratt, för att du en sista gång skulle få det precis som du ville ha det.

Du har varit med oss varje sekund sedan du gick bort, i allt vi har gjort upp till denna dagen. Vi känner hur du har fortsatt vaka över oss. På samma sätt som du alltid har funnits där för oss. Helt villkorslöst. Du kunde ligga sömnlös och grubbla över skitsaker, men när det gällde saker som var på liv och död tog du fullständigt kommandot för att se till att allt skulle bli bra. Önskar du även kunnat göra det denna gången, när det gällde dig själv!

Du har låtit oss växa som människor, att bli självständiga och nyfikna på vad livet har att ge. Du var långtifrån en hönsmamma, snarare någon som stod och hejade på för att vi på våra olika sätt skulle pusha oss själva för att utvecklas. Du gjorde allt du kunde för att vi skulle få den uppbackning, kärlek och omtanke under vår uppväxt, som du själv aldrig kände att du fick som barn.

Du har gett oss råd och verktyg, när vi varit öppna för att lyssna, men samtidigt låtit oss lära av våra egna misstag utan att döma. Du har varit den mamma som många aldrig har haft, som stått upp för oss till 200%, på olika sätt, oavsett hur tufft det många gånger har varit för dig som mamma, och att du inte alla gånger hållit med.

Du har varit den mamma du själv aldrig kände att du hade! Tack för att du varit vår mamma! Vi älskar dig och du fattas oss mer än du nånsin kunnat ana!!!