Vi vann det största priset av alla

Vi befinner oss i upploppet utav Jerusalems fjärde maraton upplaga. Namnet på eventet är Jerusalem maraton men för att vara riktigt ärlig så sprang jag inget maraton, även då det kändes som det när vi stånkande pushade oss från Jerusalems västra delar över till Mount Scopus i östra delarna av staden. 

In genom Jaffa Gate, där trumslagare och andra gatumusikanter fick oss att omedvetet öka takten över de armeniska kvarteren. Ut genom Zions port och vidare förbi Olivberget. Upp ner, upp ner som jagade korsriddare direkt tagna ur Guillous Arn-serie.

För att vara en Guds stad så har den alltför många djävulusiska backar i alla tänkbara och otänkbara storlekar. 

Under tiden vi släpar oss uppför den sista backen, med historiska vingslag flåsande i nacken, kommer en käck soldat från den israeliska försvarsstyrkan  galopperande förbi oss. En meter framför oss kommer han på vad han precis sprungit förbi, en något överviktig yngre medelålders kvinna pushande en tung rullstol framför sig. 

Machosoldaten trodde nog att det skulle räcka med att visa en gentlemannagest, genom att erbjuda oss hjälp, och att det skulle vara bra med det. Bara så att han inte skulle ha alltför dåligt samvete, efter att ha lämnat den något överviktiga YNGRE medelålders kvinnan i sticket uppför sista krönet utan att åtmintone ha frågat. För att sedan kunna skutta visslande vidare in i mål på en sisodär 3.30 min per kilometer, oavsett om det var 10km, halv- eller helmaran han avslutade.

Tji fick han, då gasellen jag trodde mig vara innan loppet drog igång inte visade sig vara mer än en envis åsna. Och inte ens värst envis heller, vid detta laget. ‘Det kan du väl få om du måste tjata så’, sa jag med ett tacksamt leende och lämnade med varm hand över de svettiga rullstolshandtagen. 

När äldsta sonen Raz och jag bestämde oss för att ställa upp och delta i Jerusalem maraton gjorde vi det för en cancerorganisations räkning; att springa och samtidigt samla in pengar, då vi själva vet alltför väl hur mycket deras hjälp betydde under Raz’s sjukdomstid.

Raz har suttit i rullstol i över 1,5 år efter amputation och avbrutet lårben, på grund av fullständig urkalkning utav skelettet efter all cytostatika. Han ville nu, efter att äntligen ha lärt sig gå ordentligt med sitt nya protesben, göra allt han kunde för att ge tillbaka till den organisation och dess barn som fortfarande kämpade dagligen med sin cancer. 

Tillsammans med cancerorganisationens volontärer och drabbade barn tog vi oss först fram det kilometerlopp som speciellt skapats för att alla deltagare, oavsett handikapp, ska känna att de kan deltaga oavsett på vilket sätt var och en tar sig fram. 

Vi bestämde oss också för att göra ytterligare 10 km, där vi tog med oss en rullstol för Raz att kunna vila sitt ben emellanåt. 

Den snälla machosoldaten, som såg så mycket ödmjukare ut en halv kilometer efter han hjälpt oss över backrönet, galopperade vidare in i mål. Förmodligen några minuter senare än beräknat, men garanterat med ett välsignat samaritleende på läpparna.

Plötsligt tronade sig ett gäng volontärer från vår cancerorganisation upp bakom oss, några hundra meter innan mållinjen. Rullstolen togs om hand samtidigt som de alla började stampa i takt till den höga finalmusik de drog igång över våra huvuden. 

Med hjälp av åskådarnas hejarop och tjut skuttar både Raz och jag över mållinjen med en känsla av att ha snuvat Kenyanen Ronald Kimeli Kurgat på maratonmedaljen. 

Symboliken över att ena dagen vara den som tar emot hjälp och stöd av en cancerorganisation till att nästa vara med på den andra sidan och samla in pengar till samma organisation, samt stötta andra, handlar just om det; om att vinna det största pris som går att vinna – nämligen livet själv!