Upptinade svenskar är populära

Efter att ha bott 6 år i Israel förstår jag varför inhemska israeler kallas för sabras (skrivs צבר‎ på hebreiska och uttalas tzabar). Sabra är en kaktusfrukt och sitter allra längst ut på de stora kaktusarna  som sticker upp lite här och var runtomkring i hela landet. Frukten är taggig och hårdhudad men när man väl kommit genom skalet är själva frukten mjuk och söt till smaken. Precis som många av de inhemska israeler jag lärt känna under årens lopp. 

När jag sedan försöker förklara för en kollega hur vi svenskar är, hör jag mig själv jämföra oss med ett blomfrö inrullat i en stor och isig snöboll. En snöboll som kan vara både hård och kall under de mörkaste vintermånaderna. Men så fort solstrålarna börjar titta fram, i början av våren, smälter snöbollen sakta men säkert. Fram växer en vacker blomma som sträcker sig lång mot solen och avfyrar ett stort leende. Svensken har börjat tina upp igen. 

Kollegan jag suttit och diskuterat våra olika länders kulturer och människor med utbrister, ‘med andra ord menar du att om jag ska besöka Sverige borde jag bara göra det under sommarmånaderna, om jag ska få en chans att komma i kontakt med de där trevliga svenskarna du pratar om, efter att de smält i solen’? “Precis”, svarar jag utan att ens blinka. 

För vem känner för att öppna upp sin regn- och vindtäta vinterjacka, när man dubblevikt håller på att ploga sig fram igenom snålblåsten på Ronnebygatan, bara för att avfyra ett välkomstleende till någon galen utländsk turist som kommit till Blekinge under de mörkaste vintermånaderna? 

Om man sedan snabbspolar, fram till maj-juni, poppar helt plötsligt glada, halvnakna shortsbeklädda svenskar upp som maskrosor ur asfalten. Människor, som inte ens orkat lyfta sitt kapushongtunga huvud för att hälsa på snabbköpsexpediten, avfyrar nu leenden på löpande band till vem som än passerar. Inte konstigt att upptinade svenskar är populära på turistorterna runtom i världen. 

Egentligen var det min svärmor, nere i Röda Havsstaden Eilat, som visade på hur somliga människor från varmare länder möjligtvis ser på oss. 

Vi hade inte känt varandra så värst länge, i december för en sådär 15 år sedan, när vi ser ett flertal gräddvita människor med minimala badkläder, liggandes med näsan i vädret nere på stranden. Svärmor kan inte hejda sig utan utbrister, med en svag hint av ironi i rösten; “det är bara de där nordborna som klär av sig kläderna lite närsom, även mitt i vintern.” 

Jag brister ut i gapskratt, då jag själv bara ser snöbollar som smält och vackra blommor som rest sig, i skepnader av Skandinaviska Tor-killar och solgudinnor med små minimala, färgglada bikinisar. Alla sträcker sina ansikten tacksamt mot solen, med stora leenden på läpparna. 

Så småningom låter sig även min sabra till svärmor tappa taggarna och bjuda på solmogna söta frukter, charmad av skandinaviska leenden. 

Resan till en annorlunda plats, samt möten med nya människor och dråpliga kulturkrockar, börjar här.

Shalom* på er mina vänner tills nästa vecka!