Karlsson på taket het man även hos ryssar

Sist vi hade en demografisk presentation på det högteknologiska företaget där jag jobbar, uppe i norra Israel, fick vi veta att de 200 anställda representerade inte mindre än 19 olika nationaliteter. 19 nationaliteter med representanter från alla de 6 befolkade kontinenterna. Samma presentation speglar också hur det mångkulturella israeliska samhället ser ut. 

Från mina ryska kollegor har jag fått lära mig att ‘Karlsson på taket’ är en het liten man också i Ryssland. En figur som har präglat många ryska kollegor födda på 70-talet. 

Att gårdagens kinesiska enbarnspolitik aldrig kan bli ett uttjatat ämne, utan ett ämne som djupt har påverkat en hel nation på ett eller annat sätt, förstår jag från ingående och sorgliga diskussioner med den kinesiska kollegan.

Vidare finns våra ‘Down Under’ killar från Australien och före detta Oscar Pistorius anhängare från Sydafrika. I lunchrummet kan debatterna gå heta kring Barack Obama mellan de amerikanska landsmännen medan vi svenska tjejer väljer att prata om viktigare saker än om Obamas nya sjukvårdsförsäkring, nämligen om när vår nästa sändning saltlakrits kommer att komma från Sverige.

Med mycket kärlek och en stänk av ödmjuk retsamhet i ögonvrån generaliserar vi alla våra kollegors  olika kulturer och nationaliteter, teamen emellan. Om de där något oorganiserade och ‘sena till mötena’, men ytterst kreativa israelerna med ett ovärderligt businesstänk. De alltför organiserade och ‘think within the box’ tyskarna som vi ändå vet får jobbet gjort på ett väldigt proffsigt och effektivt sätt. 

Amerikanarna som säkert tror de vet och kan allt men som i själva verket visar sig vara ödmjukare än många andra, med en ‘Yes You Can’ servicekänsla som få kan slå. Engelsmännen som är alltför artiga för sitt eget bästa men som med samma artighet har fått igenom alla sina förslag utan att någon runtomkring ens har förstått hur det har gått till. 

Jantelagsbetyngda svenskar som inte vet vilket ben de ska stå på när vanligt förekommande konflikter blossar upp likt valborgsbrasor, med ordet ‘kulturkrockar’ som tändvätska. Samma svenskar knotar på och löser tyst problem i genuin IKEA anda, lika flexibla som antalet kombinationer de populära Billy hyllorna går att köpas i.

När den italienska marknadschefen och kollegan satte ihop en marknadsreklam för en italiensk kund, som anspelade på stora rumpor, var det många av oss som stod med höjda ögonbryn och undrade om hon inte var ute och simmade på lite väl djupt vatten. Samma reklam gjorde succe i Italien, medan jag inte kan föreställa mig hur det hade gått om samma tema använts för den svenska publiken.

På kibbutz Adamit, där vi bor, kan vi också enkelt komma upp till ett 20-tal nationaliteter. Grannarna, enbart på vår gata, kommer invandrade såväl från Brazilien, Marocko och England som Australien, Korea och Schweiz.

Detta gör att det är en självklarhet för kibbutzen att hålla avslutningsceremonien utav den judiska påsken, som nu är över, i enlighet med det kulturella arv som speciellt fokuserar sig på denna sista högtidsdagen. Nämligen den tradition som de nordafrikanska judarna tog med sig från Marocko. 

Traditionen, eller ceremonien, kallar mimouna. Den markerar början av våren, och att man nu kan återgå till att äta syrat-jäst bröd efter att ha levt på osyrat bröd under hela påskveckan.

Hemmet (i vårt fall gemensamhetslokalen på kibbutzen) hålls öppet för besökare och på bordet är det viktigt att det finns mofletas, en form av stekt deg som man vanligtvis brer smör och honung på. Det är också viktigt att det finns lyckosymboler, i femtal, på bordet; såsom 5 gröna bönor, 5 silvermynt och så vidare.  Allt för tur, lycka och success!

Då jag allt kan behöva lite tur, och silvermynten inte går att ätas, äter jag en mofleta till. För säkerhets skull. 

Mycket tur till er alla tills vi ses igen!