Hon tackade Sverige för att hon finns

Idag är det den årliga förintelsedagen här I Israel. 

I och med denna dag har det den senaste veckan berättats och visats på många tragiska livshistorier från denna hemska tid, såväl i radio och TV som i skolor och på företag runtom i landet. Mitt i alla dessa fruktansvärda och tragiska historier gjorde det mig därför extra glad, och fylld med hopp, när min kurskamrat Yafit kom fram till mig för några dagar sedan och sa; “hade det inte varit för ditt land, Sverige, hade jag inte funnits idag!”

Hennes farmor och farfar är från Litauen. De hette Samuel och Shanea när de levde. Farfadern hade känt av krigsvindarna, genom nyheter och kontakter, en tid innan kriget drog igång  och förstod snabbt att hans judiska familj inte hade någon framtid i Litauen. Han lyckades ta sig till Brasilien där han direkt började jobba för att få över hela sin familj. 

Farmorderns avfärd försenades dock av flera olika anledningar. Hon var bland annat tvungen att planera deras resa på ett sådant sätt att det inte såg ut som om de flydde. Detta visade sig inte vara helt lätt då hon, förutom att ta hand om sina egna fem barn, lärde ut konst till många barn i byn där de bodde. Många i området skulle därmed direkt få veta när de gav sig av. Och trots att hon var en fantastisk konstnärinna och pedagog hade hon själv aldrig fått lära sig att skriva och läsa, vilket än mer försenade deras avfärd, i och med alla dokument som skulle iordningställas. Ytterligare en anledning var att snaran snabbt börjades dra åt. Det blev svårare och svårare att överhuvudaget ge sig ut på gatorna som jude, ju längre tiden gick.

Dagen, när hennes barn var inne och lekte hos deras icke-judiska grannar och hennes två söner råkade överhöra ett samtal där föräldrarna i familjen diskuterade sinsemellan om de också skulle hjälpa tyskarna med att bli av med alla judar i området, gjorde dem fullständigt panikslagna.

Farfadern begav sig till den svenska ambassaden i Brasilien, en tågresa på tre timmar. Där berättade han om sin familjs situation i Litauen och att de behövde hjälp att komma ut ur landet så snart som möjligt. 

Till slut lyckades också farmordern ta sig till svenska ambassaden i Litauen, där Sverige höll det löfte de gett hennes man i Brasilien. De hjälpte henne och hennes fem barn med identitetshandlingar, för att på så sätt kunna ta sig till Sverige. 

På tåget genom Polen såg ett av barnen, min väns farbror, hur andra judiska kvinnor som hade packat ner allt sitt matsilver och allt av värde blev nerdragna från tågen av tyska gestapomän. I samma andetag tvingade han sin mamma att direkt göra sig av med allt matsilver och allt av värde, hon hade svept in i ett stort lakan.  Detta visade sig skulle rädda dem för stunden. Väl i Sverige kunde de sedan lättare ta sig vidare till Brasilien, så långt bort från deras tyskockuperade hemland som det bara gick, där de slutligen sammanfördes med farfardern. 

När hon berättat färdigt kramade hon om mig, med ett stort leende på läpparna och utbrast; ”Tack Sverige för att jag finns!” Behöver jag säga att jag kände mig stolt över mitt hemland just i den stunden?