Ett litet ord gör stor skillnad

Tänk om man får leva uti hundrade år, som födelsedagssången lovar. Såväl min mormor som farmor är på god väg. Båda fyllde 96 för bara ett par månader sedan.

Mina långa samtal med farmor varje vecka får mig dock att tänka på hur livet ter sig för någon som kommit upp i denna aktningsvärda ålder. Där nog ensamheten kan bli ens värsta fiende. När en efter en, av alla de människor som delat livet med en, hinner gå bort. Människor som förstår och uppskattar de storfilmerna som sågs på den tiden, eller musiken som lyssnades på, finns inte längre. Inte alla orkar heller resa värst långt eller vara hemifrån några längre stunder. Vilket kanske hade gjort isoleringen
mindre påtaglig.

Min dröm har varit, så länge jag bott i Israel, att få ner både mormor och farmor till det heliga landet. Att få visa dem de platser de enbart läst om i sina historie- och religionsböcker. Men tyvärr orkar ingen av dem med resan och allt vad den skulle innebära. Därför blev jag extra glad när jag under senaste samtalet med farmor insåg att hon ändå är ute och reser, runtom i världen, varje vecka. På hennes egna sätt.

Med stor glädje berättade hon om all den fantastiska personal från hemtjänsten som kommer och hjälper henne dagligen. Är det inte för att dra på och av stödstrumpor så är det för en social timme. Tjejer och killar som delar med sig om hur livet ter sig i andra delar av Sverige såväl som i andra länder.

Killen ifrån Afrika delar med sig av sina erfarenheter, från en kontinent farmor hitintills vetat väldigt lite om. En av tjejerna berättar hur det är att vara uppvuxen i Filippinerna. Eller killen från Libanon som delar med sig av sin syn på livet i Mellanöstern. Människor hon aldrig hade träffat om det inte vore för att de jobbar inom hemtjänsten.

Under de sociala timmarna får hon nya intryck och kunskaper om allt ifrån politik till olika levnadssätt. Men utöver all kunskap hon får ta del av, finns det trots allt något ännu viktigare de ger henne under dessa möten. Att hon blir sedd! För vem av oss vill inte bli sedda och bekräftade?

I förra veckan tog jag tåget klockan halv sex på morgonen. Jag kom halvspringande från bilen. Gatorna låg tomma, förutom på en man i 70-års åldern som sopade gatan framför ett köpcenter. Efter jag jäktat förbi honom kom jag på mig själv och skämdes. Trots att jag hade bråttom, varför slängde jag åtminstone inte ur mig ett god morgon? Hur svårt behöver det vara att låta någon annan känna sig sedd? Framför allt när det bara var han och jag på en och samma gata.

Ett par dagar efteråt var det dags igen. Samma tid på morgonen och samma man ute och sopade. Jag gick förbi så pass nära att det kändes naturligt att slänga ur sig ett god morgon. Lade även till ett “ha en fin dag”. Hälsningen och leendet jag fick tillbaka, var med mig resten av dagen. Han gjorde min dag.

Denna krönika är till alla er därute som får era medmänniskor att känna sig sedda på ett eller annat sätt. Om så bara genom ett leende. Ni ska veta att ni gör skillnad!