Ett gapskratt för livet

Under sonens år med cancer- och amputationsrehabilitering har vi blivit rekommenderade åtskilliga terapier, för att behandla vår så kallade posttraumatiska stress. Och som förälder vill man självklart sina
barn det bästa. Man lyssnar och tänker att ok, om dessa mer-vetande människor säger att vi borde göra si eller så, är det väl lika bra att vi kör på det.

Men en dag får sonen helt enkelt nog, när vi sitter i väntrummet till den senaste i raden av psykologer. Fem minuter innan vår utsatta tid ser han upp på mig och säger helt sonika; ”jag kommer inte att träffa fler psykologer. Men du kan ju alltid ta tiden i mitt ställe. Du behöver förmodligen det bättre än mig.”

Då jag inte hade hjärta att dumpa den unga psykologen, som vi fått för oss att sonen lättare skulle kunna få en bättre kontakt med än de tidigare äldre varianterna, gick jag in för att försöka förklara sonens plötsliga vägrande. 45 minuter senare kommer jag ut, med ett svullet rödgråtet ansikte. Sonen tittar lojt upp på mig med ett cyniskt: “Vad kul att se dig så glad mamma. Det verkar verkligen ha hjälpt dig. Nu kanske du kan förstå varför jag inte vill göra detta längre.”

Ett par år senare sitter vi på Svalövs folkhögskola. Samma son och jag. Efter att jag utmanat honom till att tillsammans gå på en sommarkurs i stå-upp komik. Har hört att livet inte blir roligare än vad man gör det till. Samt att skratt visst ska förlänga livet. Och vem kan säga nej till en kurs i “ett långt och roligt liv”, tänker jag. Eller rättare sagt att det var förmodligen så jag tänkte, under psykosen, när jag registrerade oss. För första dagen på kursen tänker jag inget annat än, vad fan gör vi här?! Är jag inte riktigt klok?
Jag gömmer mig bakom ett ‘detta är terapi för mig’-tal, under de första dagarna av kursen, medan sonen helt enkelt skyller på att jag är skälet till att han är där. Att han blev ditdragen av mig. Men redan efter ett par dagar; med hutlöst många skratt, svordomar och diverse utbrott, förstår vi att
detta gör något gott med vårt inre.

Med säker hand får läraren Thomas Oredsson, en av pionjärerna inom svensk stå-upp, oss till att släppa garden en smula. Att våga bjuda på oss själva. Att våga göra fel och skratta åt våra tillkortakommanden. Han lär oss att se livet från en helt ny synvinkel. En synvinkel som inte tar livet på lika stort allvar. Där man istället blir tillåten av skämta och skratta åt allt; från den inrutade vardagen till de mörkaste tankar, som emellanåt väller ut från diverse vrår.

Sista kvällen måste vi alla presentera vårt material under tre minuter inför hela skolan. Fruktansvärda tanke! Så paralyserande läskigt! Men efter sonens öppningsreplik: “Jag ser att mitt ben väcker uppmärksamhet..(konstpaus)…så jag ställer det åt sidan.” Varpå han klickar av sig sin protes och ställer det åt sidan, innan han fortsätter i samma anda och skämtar friskt om allt det jobbiga han gått igenom. Där och då tar jag ett djupt
andetag….och för första gången, under terapi, gråter jag inte …utan gapskrattar!