Efter fyra bomber återvänder lugnet
Under de senaste åren här i Israel är det såklart jag, den person med mest ‘krypfobi’ i familjen, som vid fyra tillfällen stött på skorpioner såväl i vårt hem som i trädgården. Det obehagligaste tillfället var den gång jag skulle ta upp yngsta sonens pyjamas, från vårt sovrumsgolv. Ut ur halsöppningen kryper en svart skorpion fram. Kaxigt hälsande med rest svans, redo att stinga om jag skulle få för mig att gå över hans gräns.
Våra inhemska grannar däremot blev inte alls värst skakade över mina skorpionupptäckter. Var det “bara” en svart skorpion var det inget att komma och yla för, tyckte de. Om jag däremot skulle råka på en gul liten rackare var det visst ok att komma och tjoa hur mycket jag ville. Då var det helt plötsligt inget mjukisdjur vi pratade om längre. Inte ens i deras hårt härdade ögon.
De av oss som inte vuxit upp i en miljö där man fått lära sig vilka skorpioner som är mer eller mindre farliga, har oftast föreställningen att skorpioner över lag är bland de giftigaste djuren i världen. Men i själva verket är det bara runt 25, utav ett 1000-tal skorpionarter, som kan vara riktigt farliga.
Ytterligare lektioner om hur våra olika bakgrunder och uppväxtmiljöer formar oss fick vi erfara under inspelningen av den israeliska versionen utav ‘Extreme Home Makeover’. En TV-show där ett helt TV-team bestämt sig för att hjälpa oss bygga om det fallfärdiga renoveringsprojekt vi hade köpt när äldsta sonen höll på att tillfriskna från sin cancer. För att barnen skulle få bo i en lugn och harmonisk kibbutzmiljö.
Mitt under inspelningen drog larmsirenerna igång över norra Israel, en bombanfallsvarning som innebär att vi har 15 sekunder på oss att ta oss till närmaste skyddsrum. Hitintills är detta något jag tidigare bara sett på TV men aldrig varit med om i verkligheten. En overkligt skrämmande upplevelse jag inser, när vi sitter i skyddsrummet, att såväl min man som andra inhemska grannar varit med om ett antal gånger tidigare.
Fyra bomber senare, från libanesiska Hizbollah, återvänder lugnet. Medan jag sitter där i skyddsrummet ser jag för mitt inre hur vår husrenovering går upp i rök. För det kan ju inte vara möjligt att projektet kommer att fortgå enligt planerna efter denna attack? Själv försöker jag spela med i ‘att inte visa panik’-leken när jag återigen klättrar ut i verkligheten, från underjorden. “Ni bad om extreme, och ni fick extreme” säger jag med ett snett leende, i ett halvhjärtat försök att låta oberörd, när vi möter upp TV-teamet igen.
“När ni är redo och har borstat av er dammet från skyddsrummet kör vi på igen” säger TV-teamets projektledare med ett helt otroligt varmt och tryggt leende. Förstår inte hur de kan stå där så lugnt medan mina ben inte riktigt vill sluta att darra. “Men så var det ju det där med referensramar”, viskar min senast upptäckta insikt mig i örat.
